Osmanska rikets grundande skedde kring år 1300 i nordvästra Anatolien (dagens Turkiet), när en liten turkmenisk beylik (furstendöme) under ledning av Osman I (även kallad Osman Gazi) började växa till en självständig stat.
Osman I (ca 1258–1324/1326)
Osman tog över ledarskapet efter faderns död (runt 1280–1281). Han ledde gazier (muslimska gränskrigare) i räder och erövringar främst mot bysantinska fästningar.
- Traditionellt grundandeår: 1299 – enligt osmanska krönikor det år då Osman proklamerade självständighet (när seldjukerna kollapsade och han slutade betala tribut). Detta år används ofta symboliskt eftersom det sammanföll med ett sekelbyte i både den kristna och den islamiska kalendern.
- Vissa moderna historiker (bland annat Halil İnalcık) pekar hellre på 1302 och segern i slaget vid Koyunhisar/Bapheus, det första dokumenterade mötet med bysantinska styrkor, som den verkliga startpunkten för den osmanska staten.
Under Osman erövrades bland annat Kulacahisar, Karacahisar, Bilecik, Yenişehir och områden runt Sakaryafloden. Han undvek i stort sett konflikter med andra turkiska beyliker och fokuserade på bysantinska territorier. Han allierade sig med ahi-bröderskapen och gifte sig med dottern till den religiösa ledaren Şeyh Edebali. En känd legendarisk dröm (nedtecknad långt senare) berättar hur ett träd växte ur Osmans navel och skuggade hela världen – en myt som legitimiserade dynastin.
Osman själv kallades aldrig sultan under sin livstid; han bar titlar som bey eller gazi. Vid hans död (troligen 1324 eller 1326 under belägringen av Bursa) hade beyliken vuxit betydligt.